fryfutgu

Jag tänkte bara be om ursäkt, jag har varit väldigt frånvarande på senaste tiden. Det händer så mycket, eller egentligen inte. Dessutom får jag ta och be om ursäkt än en gång eftersom att jag inte har något att bjuda på för tillfället.

Han har låtit kroppsdelarna falla ihop av bekvämlighet och trötthet till en enda stor klump i vardagsrummets ensamma fotölj. Fotöljen som är gjord utav exlusivt material och hantverkare som han glömt namnen på. Kanske är dom inte värda att minnas, kanske är han för trött för att rota i facket som innehåller ointressant fakta just den här kvällen. Just nu rotar han i annan fakta, i ett annat fack. Gräver och svär, försöker minnas vad han sa. Vad han skrek, vad han inte borde sagt. Han vill minnas vartenda litet ord som råkade möta den mörka novembernatten, som orsakade sprickan och läckan i det vackra porslinsansiktet. Plötsligt, utan förvarning, lägger sig de saknade orden tillrätta. Ångern breddar ut sig som ett tjockt täcke över bröstet och försvårar andningen, försvårar allt som en gång var uppenbart. En hög röst slog sig fram den kvällen, en röst gjord utav hat och vrede, en röst iklädd hemska ord. Ord som ingen vill lyssna till.

Med en framåtriktad och tom blick låter han armens avslutande greppa flaskans välformade kropp som förföriskt dansat i ögonvrån, den var allt annat än svårfångad. Han lossar korken i ett hårt grepp och låter doften av ljummen whiskey dansa ut i det vinterkalla rummet för att sedan blandas med gårdagens aftershave. Han fnyser lite på näsan och återgår sedan till det som för en stund sen var självklart. Otåligt börjar han släcka törsten på välbehag och ro med snabba vågor. De som hatiskt slår sig fram i ett snabbare tempo än den där kvällen.

Den där kvällen han ångrar.
Fan ta alkohol, tänker han och super sig däng.